Det var sannerligen något att vakna upp till. Sverige tilldelades VM i jujutsu 2018, det kommer att förläggas i Malmö och jag förmodar att arenavalet faller på Baltiska hallen. Klokt, rakt igenom. Och vilken gyllene chans för svensk jujutsu att inte bara ena sig själva – utan också ta tag i en stafettpinne inom kampsporten som thaiboxningen i våras lämnade efter sig.

Svensk jujutsu tilldelades i morse jujutsuvärldens största party, VM. Och jag längtar faktiskt redan dit.

Det är ingen enkelt sak att vare sig ansöka om, eller att arrangera ett världsmästerskap i kampsport. Ofta står du som arrangör rätt handfallen inför ett etablissemang som inte precis hjular av glädje över kampsportsevent.

Men Malmö stad gör det. Jag minns för några år sedan när MMA-galan Superior Challenge var i Malmö och Malmö Arena och staden slöt upp mangrant. Samma känsla infinner sig i mig nu med – Malmö ville som stad nog väldigt gärna ha jujutsuvärldens största festlighet.

Sista helgen i november 2018 blir en lång svensk jujutsufest – om jujutsu-Sverige kan ena sig.

Det har under senare år varit väldigt mycket olika åsikter om väldigt många saker inom svensk jujutsu. Många olika viljor.

Michael Kuntz, Emil Gustafsson och Cicci Nyström är de som aktivt arbetat med att få VM till Sverige. Jag lyfter på hatten för deras slit. De har berett en väg som mycket väl kan bli guldkantad för många fler än bara de som har möjlighet att tampas om medaljerna på mattan.

Det svenska landslaget är just nu ett av världens främsta. Elva VM-medaljer på två år, och dessutom en drös EM-framgångar också. Och många i landslaget, ja de allra flesta, har sina bästa år framför sig.

Fredrik Widgren känns som en veteran i sammanhanget, men den svenska superstjärnan är faktiskt bara 22 år gammal. Det är fyra år sedan han tog jujutsuvärlden med storm och som 18-åring under VM i Wien (jag var där på plats själv) vann ett VM-silver.

Ifjol i Bangkok-VM (jag var där då med) var det William Seth-Wenzel som tog världen med storm och som 18-åring vann ett VM-brons.

Helena Edfeldt vann VM-guld ifjol, väntar i och för sig barn nu och missar årets tävlingssäsong, men kommer att vara en skyhög medaljkandidat till VM 2018.

Och kanske, kanske finns det även två andra som skulle tycka det var roligt att tävla i VM på hemmaplan. Man bör åtminstone kolla läget med Sara Widgren och Mästarnas Mästare-klara Janni Larsson.

Men även utan de kan jag redan nu garantera ett ruggigt starkt svenskt landslag. Jag hoppas att de får den stöttning och uppmärksamhet de så väl förtjänar.