Radiosporten har just nu en reportageserie som beskriver idrottsrörelsens vikande deltagarsiffror, speciellt vad gäller ungdomar. Igen och igen framkommer att en överdriven elitsatsning stöter bort de unga. För oss inom budo och kampsport är detta främmande.

Radiosportens reportageserie heter Bänkade barn. Den stämmer till mången eftertanke men också får det mig att minnas varför jag började träna inom vår idrotter och alltjämt gör det med samma förtjusning.

Visst har vi en elit, som gör segertåg över världen med högvis av medaljer i bagaget hem. Men grundprincipen i våra idrotter är att var och en oavsett förutsättningar siktar på att bli elit, på att bli så bra som det någonsin är möjligt.

Vi har inte mycket till gallring på vägen. Och det har lärt oss en sak, som jag ständigt påminns om som instruktör hemma på den egna klubben: man vet aldrig på förhand hur långt en person kan gå. Vilka av nybörjarna som kan ”bli något” är höljt i dunkel, inte blott den första terminen utan de första åren. Ibland längre än så.

Forskarna är överens med oss. I synnerhet bland barn är det omöjligt att sia, men jag dristar mig till att säga att det gäller alla människor, oavsett ålder. Ingen kan sia.

I våra idrotter handlar det mycket mer om envetenhet än talang eller fysiska förutsättningar. Förmodligen är det samma sak i alla idrotter, men det lämnar jag därhän. Hos oss är det definitivt så. Därför är det fullständigt meningslöst med tidig utslagning, för då skulle vi ha missat hur många som helst av våra nuvarande stjärnor. Dessutom vore det ytterst olustigt.

I våra idrotter tränar alla tillsammans, oavsett om de är motionärer eller elit. Det slår vi vakt om, för vi vet allihop att det är en av ingredienserna som gör träningen lika ljuvlig som lärorik.

Idrottsrörelsen utanför våra led ger mig intryck av att vara alltför tävlingsbaserad. I realiteten verkar många av dem inte ge någon betydelse alls åt annat än medaljer. Ändå är det si och så med hur denna inställning leder till guld. Också detta konstaterar forskarna lätt.

Jag är ibland konfys över denna fixering vid att pressa fram en elit, som om det vore det enda idrotten i fråga handlar om. Men då kommer jag på att det kanske är precis så: många idrotter har ingen annan poäng än tävling och seger i densamma.

Man märker det på hur de tränar sina idrotter. Utan tävlingsmomentet går det inte. Många stora idrotter består av föga mer än tävlingsreglerna.

Då är det klart att de inte hittar någon annan anledning att hålla på, och snart går allt överstyr. Barn gallras hänsynslöst bort, hela lag kasseras. Bakom varje vinnare står en lång rad övergivna förlorare.

Så får det inte gå till, hur mycket medaljerna än glimmar där i fjärran.

Inom RF odlar man helst tesen att föreningsdriven idrott förlorar folk till gym och andra former som ligger utanför idrottsföreningarna. Men då är vi tillbaka till ruta ett: varför föredrar allt fler gymkort framför klubbmedlemskap? Självklart är elitsatsningarnas råa gallring en tung anledning.

I botten på den ligger en människosyn som är både omänsklig och felaktig: att somliga duger och andra inte. I våra idrotter lär vi oss att alla duger, på olika sätt, och denna spännvidd behövs för att träningen ska vara utmanande och utvecklande.

Ibland undrar jag varför jag är ordförande i ett idrottsförbund, med tanke på idrottens många avigsidor. Men i våra idrotter är det verkligen annorlunda. De är inkluderande, inte som något slags välgörenhet utan för att det ger alltihop mening och berikat innehåll. Så jag är stolt över att vara ordförande just här.

Budo och kampsport har verkligen en särställning inom idrottsrörelsen. Vi sparkar inte ut barn för att vi inbillar oss att de aldrig har medaljchans. Det gör vi inte med vuxna heller. Vi får inte för oss att hela meningen med träningen är medaljer, om än de är sköna när de kommer.

Det är blott en minoritet av våra medlemmar som över huvud taget tävlar, dessutom är alla våra medaljörer på de internationella arenorna lika införstådda med att det är berikande att träna, även när tävling inte är det allt uppslukande målet.

Våra medlemmar tävlar ytterst framgångsrikt. Men det är inte allt. Tävling är inte allt. Jag tror att det är just den insikten som leder till medaljerna. Framför allt leder det till ogrumlad glädje i den vardagliga träningen.

 

Stefan Stenudd