”Jag önskar att fler kunde uppleva det jag fick bevittna i Paris” – Jonathan Broberg

I ett divergerande höstväder med moln mörkt och lågt liggande över Paris anlände det svenska landslaget till VM.

Paris har under helgen vandrat från höst till vinter, allt medan även jujutsulandslaget strövade in i en värld av blandade emotioner.

Ingen kan någonsin påpeka annat än att det bjöds på förnimmelser, liksom jujutsu, i världsklass.

Om vintern kom till Paris den här helgen var Janni Larsson den isbrytare som bereder väg åt Ishavets fraktfartyg.

Larssons självsäkerhet på mattan, hennes minutiösa precision i teknikerna – hennes alldeles uppenbara överlägsenhet påminner mig om UFC-stjärnan Ronda Roussey.

Jag fick en känsla av ’jaha, då var det avklarat’ efter hennes finalvinst på favorittekniken fotlås 28 sekunder in i matchen.

Jag kan inte nog imponeras av stora idrottsprestationer. Och när de når den nivån Larsson är på är det som att öppna en sida i ett Shakespeare-drama; man vet att det är Shakespeares alster, utan att veta det.

Ett signum bara stora konstnärer bär med sig.

Men landslaget i jujutsu är väldigt mycket mer än Janni Larsson och VM i Paris bringade mer minnen än bara hennes guld.

Jag lät mig bli förtjust, och det var inte speciellt svårt, i duomixparet Malin Persson och Ronnie Stålebrink. När det gällde som mest överträffade paret sig själva och fick sina högsta poäng under VM. Nu räckte det ändå inte till bronsmatch, men en sjunde plats för att vara VM-debut är nog mer än många vågade hoppas på.

När det tjocka molntäcket i Paris bröts ner av den vilt kämpande solen, och graderna steg omkring staden, klevFredrik Widgren in i handlingen.

Han var så där skönt avslappnad som bara han kan vara. Widgrens axlar bär på mångas förhoppningar varje mästerskap numera, men det verkar inte bekomma honom ett dugg.

Och när han är på mattan är det show. Ena stunden vänder han ett prekärt underläge till vinst i matchens skälvande sekunder, i den andra är han inblandad i VM:s största domarblåsning.

Ett brons i Widgrens värld börjar bli värt ganska lite, men ödmjukheten i hans varande för fortfarande med sig det varma, uppriktiga leendet. Widgrens jujutsuträd börjar bära tunga frukter, trots ganska få vårar att gro under.

Talangen Johanna Sand var nära att rubba en av turneringens största favoriter i inledningsmatchen, men föll med en enda poäng. Sedan vann hon och förlorade igen, men hon visade med eftertryck att tomrummet Sara Widgren lämnat efter sig kanske inte behöver bli så stort och så svart som vi först trodde.

Matilda Frycklunds VM inleddes strålande, tog en kortare avkrok för att sedan lyfta igen. Hon kom till bronsmatch, men där stannade också medaljdrömmen. Frycklund har emellertid framtiden för sig och besitter en genuin kvalitet som kommer att rendera medalj förr eller senare.

Att stora tävlingar tenderar att personlighetsförändra individer, som går in i sin egen bubbla, personifierades bäst av Philip Andersson. 22-åringen från Nässjö var knappt kontaktbar innan matcherna och månne blev hans enorma fokusering också det som förde honom fram till en bländande bronspeng.

Vi charmades också alla av VM-debutanten Helena Edfeldt. Hon tog världen med storm och var hiskeligt nära att få stå överst på prispallen. Det blir mäkta spännande att följa hennes fortsatta utveckling, där nästa anhalt kanske blir EM i BJJ.

Namnet Gustafsson är ett gångbart kampsportsnamn just för tillfället. Med Andreas i förnamn imponerade Gustafsson stort i Ne wazans -94kg. Emellertid hade han sannerligen inte domarna med sig i semifinalen och efter den matchen var han så uppgiven att han först inte ville gå om bronset. Det var tur att han kom på andra tankar, och en mer välförtjänt medalj får man leta länge efter. Att han dessutom var sjuk precis innan VM accentuerar bara själva grunden i hans bedrift.

Våra liv handlar i mångt och mycket om små cirklar som sluts, om att ge ett leende och få ett tillbaka. Jennie Brolins VM-brons var en vacker saga i sig.

1996, för 18 år sedan, vann Brolin (då 22 år gammal) VM-silver i exakt samma arena på exakt samma matta som hon nu kammade hem bronset, 40 år ung.

Det kommer inga nya blommor utan pollinering. Vårt landslags humlor är förstås ledarna – och där finns det både driv, visioner och kvalitet så det nästan är löjligt.

Coacherna Joakim Vistam, Rob Haans, Paul Persson och Isabelle Sarfati är enastående kompetenta. Deras förmåga att samtliga kunna ge instruktioner, och framför allt tajmingen i den, går sannolikt inte att ersätta som det ser ut nu och är direkt vital för landslagsframgångarna.

Jesper Kedjevåg är en bra representant uppåt, med egen erfarenhet av att vinna VM-guld.

Och förbundskapten Michael Kuntz liknar ingen annan jag stött på. Han har ett enormt hjärta för sitt landslag och han är navet i den här svenska framgångssagan.

Sedan får vi heller inte bortse från de båda domarna Emil Gustafsson och Niklas Sjöberg, som båda skötte sig exemplariskt och fick också ärofyllda finaluppdrag med fina lovord.

Det är kanske för er lätt att tro att jag är både inställsam och servil. Men ett landslag som ställer upp i nio klasser och kommer hem med sex VM-medaljer och övriga framskjutna placeringar går inte att ge rättvisa i en krönika.

Jag är bara innerligt tacksam att få bära med mig minnet av Paris-VM genom livet. Jag önskar att fler kunde få äran att skåda detta live på plats, för så mycket närmare kärnan i idrotten kommer man inte än så här.

VM i Paris var som den crepes med choklad och florsocker jag hann få i mig innan min färd upp i Eiffeltornet:
Det var sött, smaskigt och efter sista tuggan ville man bara köpa ännu en.

Jonathan Broberg

Läs mer!

Förlust för Stålebrink/Persson efter nagelbitare

Seger mot Tunisien för Stålebrink/Persson

Förlust i duomixen för Persson/Stålebrink

VM-brons till Fredrik Widgren

VM-brons till Philip Andersson

Fredrik Widgren klar för bronsmatch

Färdigtävlat för Johanna Sand

Svensk ilska efter Widgrenförlust

Seger i återkvalet för Philip Andersson

Tung förlust för Philip Andersson