Två bilar med förväntansfulla ju-jutsuka startade från Linköping på lördagsmorgonen. På vägen mot Örebro diskuterade vi vad som väntade. Att få träna en traditionell ju-jutsu-stil för en äkta japansk mästare var en ny upplevelse för de flesta av oss.
Kenji Shimazu soke är stormästare i Yagyu Shingan Ryu Heihojutsu. Stilen grundades cirka år 1600 och bygger på tekniker för slagfältet, med eller utan rustning. Lägret arrangerades av Svenska Jujutsufederationen genom Bertil Bergdahl. Detta var det andra lägret i traditionell ju-jutsu som genomfördes med hjälp av Björn Hornwalls minnesfond.
Direkt när soke och hans följe ankom till dojon i Sportpalatset märktes en radikal förändring av stämningen. Sokes blotta närvaro påverkade alla. Det blev tyst och många kände sig nog lite osäkra på hur man skulle bete sig. Hur och när skulle man hälsa? Vad skulle man säga? När väl det första passet startade kände vi oss mer säkra eftersom vi hade vår dojo-etikett att följa.
Träningen gick inte direkt till som vi är vana vid. Soke inledde med att berätta en hel del om stilens historia. Allting förmedlades på japanska och även om tolken Martin Isaksson gjorde ett imponerande jobb så blev det stundtals förvirrande. Detta präglade för övrigt hela lägret, även om det inte var ett stort problem. Så småningom blev det i alla fall dags att träna. Under de två dagarna fick vi öva mycket på små finesser som att gå och stå korrekt, hälsa sittande med bibehållen zanshin, passera hinder, men även kast t.ex. o soto otoshi med hård landning, ude osae och tomoe nage från seiza, blockeringar, svärdstekniker m.m. Stor vikt lades vid korrekt hållning, hur man använder fötterna för att smyga, stå stadigt och förflytta sig med bibehållen balans. Vi fick också en smärtsam inblick i kroppens ömtåliga punkter. Genomgående betonades arvet från slagfältet och hur svärdsteknikerna kommer igen i de vapenlösa teknikerna. Sokes elever visade också några olika kata.
Soke använde ofta skelettets egenskaper för att visa hur grepp och tekniker ska utföras. För oss västerlänningar är det enklare att ta till oss förklaringar med hjälp av anatomi än hänvisningar till begrepp som ki och meridianer. Soke hade med sig flera (konstgjorda) skelettdelar som han ofta visade på, till allas munterhet.
Kenji Shimazu soke blev en synnerligen intressant bekantskap. Som väntat hade han en stark pondus, påtaglig utstrålning men också stor ödmjukhet och humor. För mig kändes det som att träffa en livs levande master Yoda, detta menat odelat positivt. Vi fick också träffa Per Eriksson, som är Sveriges representant av stilen. Det var trevligt med tanke på hur mycket jag har hört om honom tidigare.
Hemresan präglades av analys av lägret, stilen och soke, samt en del klagan över ömma kroppsdelar. En positiv erfarenhet var att vi hade känt igen många japanska uttryck som soke använde, till och med vårt uttal stämde. Däremot var vi lite förvånade att inte fler stilar hade anslutit till lägret. Ju-jutsu kai dominerade, och endast ett fåtal elever från andra stilar var där. Vi var i alla fall väldigt positiva till lägret och överens om att vi kommer att försöka ta del av flera Yagyu Shingan Ryu-läger.
Erik Grönberg
