Foto: Hamid Ershad Sarabi

Århundradets andra decennium slutade med grått, ack så grått, väder – vart var vintern. Och det nya årtiondet har inletts minst lika grådaskigt. Dessutom har det nya decenniet börjat med ett stort avslut.

Jag känner få vars ansiktsuttryck såväl kan ringa in olika sinnesförnimmelser som Michael Kuntzs. Man mår bra när den mannen ler, och man förstår allvaret när han ilsknar till. Däremellan finns det också utrymme för mycket värme, ty det är glädjen och engagemanget som jag verkligen tycker kännetecknar Kuntz ledarskap.

Svensk landslagsjujutsu var inte vad den är innan Michael Kuntz, och kanske kommer den heller aldrig att bli vad den har varit – vad vet vi?
Det vi åtminstone kan konstatera är att svensk jujutsu inte haft någon mer medaljrik förbundskapten (ja, kanske någonsin) i modernt tid.

När Kuntz tog rollen för tio år sedan hade svensk jujutsu det tufft på landslagsnivå. Medaljerna var lätträknade, om det ens vanns någon. Och flera tunga profiler hade tagit farväl av landslaget.

Kuntz fick börja bygga om. Han förlitade sig på ungt och orutinerat, som syskonen Sara och Fredrik Widgren. Och det dröjde inte länge förrän de stora, tunga resultaten började ticka in. Och mästerskapsmedaljerna likaså. Och däri ligger mycket av nycklarna, tror jag. Kuntz har varit bra på att lyfta fram unga talanger. Han har också varit bra på att få de lite äldre att satsa vidare, som Jennie Brolin, Linda Lindström och Isabelle Sarfati.

Jag har fått äran att följa med landslaget vid flera internationella mästerskap och det är tydligt hur man har försökt få ihop ett lag av alla individualister – och hur man har lyckats. Det påminner rätt mycket om den modell Pelle Bånghäll jobbade utefter med thaiboxningen, och kanske är det ingen slump att just de två landslagen har varit några av vårt förbunds allra mest framgångsrika.

Det är också en ganska oviss landslagsframtid för jujutsun. Innan jul deklarerade Martin Ingholt och Rob Haans att de lämnar sina uppdrag – och nu följer alltså Kuntz efter.

Samtidigt är inget för alltid.
Endast minnen och historien blir kvar, så länge man minns.

Jag kan innerligt säga att för min del kommer Michael Kuntz att bli saknad. Ihågkommen, javisst, som en av de främsta förbundskaptener svensk jujutsu har skådat.
Ihågkommen, men ändock, saknad.

Tack för allt, Michael Kuntz.

Foto: Hamid Ershad Sarabi