Jujutsu Hall of fame

Året var 1996 när Jenny Brolin välkomnades till landslaget av Ingemar Sköld. Och i sista sekund blev hon uttagen att representera Sverige på VM i Paris samma år.

– Mentalt var jag inte alls förberedd och var extremt nervös även om jag försökte fokusera på att göra min grej, berättar Jenny. Mästerskapet gick jättebra och hon tog sig hela vägen till en VM-final. Väl där fick hon inte alls ut den ju-jutsu hon kunde och presterade sämre än hon kunde, men blev istället en erfarenhet rikare.

– Till EM på hemmaplan hade jag tränat mycket mer på den mentala biten, säger Jenny. Det gav utdelning, för i finalen i Stockholm tog hon hem guldet. Just matchen mot sig själv, att våga vinna, har varit Jennys tuffaste match genom åren. Det handlade alltid om att inte spänna sig på fel sätt, att släppa känslan av att behöva bevisa något för någon.

Den mentala träningen var ett viktigt, och avgörande, inslag i hennes träning genom alla år. I huvudet spelade hon upp filmer på tekniker som sattes perfekt, och var det händelser som kändes dåliga föreställde hon sig att hon bar upp dem i en ryggsäck på vinden och dumpade dem där. Övningarna kom från landslagscoachen Ingemar.

– Det är så att man blir bra på det man fokuserar på, och jag ville fokusera på mina tekniker, säger Jenny. Hon tycker att alltför många fokuserar på det negativa efter en tävling. Att istället för att fundera på vad som gick bra tar många med sig det man misslyckades med eller förlorade poäng på.

På frågan om vilket minne som är härligast genom åren svarar Jenny de första femton sekunderna i finalen i Uruguay 2002.

– Jag hade aldrig varit med om det tidigare, att vara helt nollställd och bara köra på, berättar hon. Men en liten paus i tävlingen fick henne ur balans och hon hann tänka tanken att hon inte fick tappa känslan, något hon gjorde ändå. Men de femton sekunderna var det hon tränat för alla år.