krönika av Kent Hansson

Stort inslag i TV-sporten om stridspiloten Max Hederström. Åtta minuter i fredagens Sportnytt om världsmästaren William Seth –Wenzel. Jo, man tackar. VM i jujutsu fick sannerligen ett stort genomslag i Sveriges största kanal, SVT.

Det svenska jujutsulandslaget nådde stora framgångar vid VM i Baltiska Hallen i Malmö. Såväl sportsligt som mediemässigt. Inte överraskande fanns SvT på plats i Baltiskan och uppmärksammade Williams bragd i ett stort nyhetsreportage.

En liten aptitretare bjöd SvT:s reporter Bernt Lagergren redan på i förra söndagens Sportspegel, då i en intervju med stridspiloten Max Hederström. Löjtnant Hederström flyger till vardags Jas 39 Gripen. I Malmö skulle han flyga fram på mattan och fixa hem en vacker medalj. Det var så det var tänkt. Nu gick det inte som vi hade hoppats på. Konkurrensen på ett VM är stenhård och Max hamnade utanför medaljpallen.

Det finns ögonblick som man för evigt parkerar i minnenas kammare. William Seth-Wenzels glädje efter sitt VM-guld gick inte att ta miste på. Han bubblade av lycka när han lät sig intervjuas av speakern i Baltiska Hallen och det var inte utan att jag själv kände av lyckotårarna.

Senare på kvällen, i SvT:s sportsändning, kunde jag återuppleva den magiska VM-finalen.
SvT är alltid på bettet när det gäller bevakning av kampsport och all credit till kampsportsälskaren Bernt Lagergren som får fram en äkta känsla i sina reportage.

Först och främst vill jag framföra ett stort tack till William Seth-Wenzel för den viljeladdade och lyckade VM-finalen. Det är alltid något extra när man får uppleva en blågul VM-triumf. Men hela den svenska VM-truppen är värd en stor eloge. I det här landslaget finns det glädje och stolthet som gör mig oerhört glad.

Jag har haft äran att skriva om sport i 45 år men fortfarande känner jag den stora adrenalinkicken inför en viktig match. I en mästerskapsfinal finns det inga förhandsregisserade manus. Precis allt kan hända när två viljeladdade fighters gör upp om vackra medaljer.

När jag och Jonathan Broberg stod och småsnackade i Baltiskans innandömen dök Fredrik Widgren upp. Han hade halvtimmen innan vunnit en bronsmedalj men det gick inte ta miste på att han var besviken. Det var guldet han var ute efter. Stora idrottare har alltid en hög målsättning.

När väl Fredrik får distans till mästerskapet tror jag dock att han känner stolthet över bronsmedaljen. En medalj på ett världsmästerskap, även om den inte är av ädlaste valör, är något otroligt stort.

Det var också magisk att se hur det svenska laget fightade till sig VM-bronset under avslutningsdagen. Skrällsegern över Ryssland gav en plats i semifinalen mot Frankrike. Förlust mot fransoserna men i bronskampen mot Belgien blev det blågult glädjefnatt. Innan söndagens fightande var över i Baltiskan hade Jenny Österhall och Mike Malmer vunnit var sitt VM-guld i para-jujutsu. Det blev med andra ord en kraftfull blågul maktdemonstration under detta världsmästerskap.

Tack Malmö för ett fint VM i Baltiska Hallen.

Tack svenska killar och tjejer för ett grymt VM.  Baltiska Hallen väcker för egen del fina minnen. Här har jag upplevt grymma handbollsmatcher av IFK Malmö och sett häftiga proffsboxningsgalor. Nu placerar jag in VM i jujutsu i minnenas kammare.