Det har gått lite drygt en vecka sedan Sara Widgren, Sveriges i särklass största jujutsustjärna, valde att tacka för sig – bara 22 år gammal. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa den tanken, och när jag väl omfamnar den blir jag bara… tom. Ja, det känns tomt helt enkelt.

Sara Widgren var en av de idrottare jag tidigt kom i kontakt med när jag började min anställning på Svenska Budo & Kampsportsförbundet. Hon var då junior och en av de större talangerna som fanns.

Alla jag talade med då runt jujutsun sade enhälligt att Sara Widgren är något alldeles säreget. Mitt första intryck av henne var att hon var exceptionellt elokvent för sin ringa ålder. Hon utstrålade en säkerhet och ett självförtroende som jag direkt fattade tycke för.

Och när jag för första gången såg henne in action på mattan kunde till och med jag se vilken begåvning svensk jujutsu förfogade över.

Några år senare etablerade sig Sara i världstoppen. Ifjol vann hon sin drömturnering World Games. Och… ja, sedan kom då alltså beskedet.

Det finns en väldigt fin del i Sagan om ringen när Frodo återvänder till Fylke. Men även om Fylke är sig likt hade Frodo ändrats så mycket av sin ringenfärd att han aldrig riktigt hittade sin plats där igen. Hur återvänder man till något som var, när man själv i sitt inre börjar komma underfund med att det inte finns någon återvändo?

Jag pratade med Sara länge direkt efter hennes besked och jag fick en liten Frodokänsla av samtalet. Sara har rest världen runt, hon har uppnått sina drömmars mål och kan helt sonika inte bara återvända till ju jutsuvardagen, ty den vardag som var kommer inte vara densamma. Hon måste staka ut en ny resa, finna nya livsdestinationer. Och jag förstår henne, jag förstår henne så väl.

Jag hade mitt drömyrke tyckte jag i Djurgården Fotbolljobbet. Där och då kändes det som att kliva in på Titanic innan dess avfärd, ett drömmars skepp som skulle ta mig till mina drömmars sanning. Men på vägen förändrades min syn och jag blev varse om en annan sanning än den i mina drömmar, likt Titanic. Jag vara tvungen att rita om min livets vägkarta.

För svensk jujutsu är det ett hårt slag mitt i solarplexus. Den generation som tagit vid efter det stora hål Ingholtarna, Jesper Kedjevåg (numera ordförande) och de andra lämnade efter sig har just växt till sig och börjat, mycket tack vare Sara Widgren, att blomma ut.

Men jag erinrar mig om att svensk jujutsu ändå mår betydligt bättre nu än då. Och då ska man också komma ihåg att jujutsun nyligen drabbats av flera landslagsstöttepelares idrottsliga avsked, som Sara Svensson och duoparet Maria Eriksson och Malin Persson. Men trots det finns faktiskt några som direkt har potential att fylla ut Sara Widgrens och de andras platser, även om det naturligtvis inte blir på något sätt enkelt.

Där finns jättetalangen och junioren Isabelle Vistam, där finns Anton Villberg, där finns junioren William Seth-Wentzel. Alla har de enorm potential och har skolats i samma miljö som den några år äldre Sara Widgren. Och så finns ju fortfarande världsstjärnan Fredrik Widgren kvar. Fredrik som faktiskt ännu är i juniorålder, vilket ibland lätt faller i glömska.

Vi är emellertid nu inne i mitten av april. Väderleken utanför oss skulle dock mer kunna förväxlas med en senhöstdag än att våren är i antågande. Det är bara någon enstaka ynklig plusgrad varmt. Och det är snöblandat regn.

Det är som om vädret försöker säga oss något. När Tolkien skrev om ringen var vädret alltid en liknelse för något annat än bara ett väder. Han såg vädret som något vägledande och jag har sedan liten alltid sett det på samma sätt.

Mina gamla släktingar på södra Gotland brukade lyssna på havet, titta på himlen och känna av vindarna för att kunna bedöma väderleken till morgondagen. Jag var alltid mäkta imponerad av just den kunskapen. För de var den direkt livsnödvändig.

Jag vet att också familjen Widgren, en fantastiskt välkomnande och varm familj förresten, har starka gotlandskopplingar – och kanske finns det en liten del av den ön som också nu för oss samman.

Jag kommer fortsätta ha kontakt med Sara Widgren, även om jag tänker mig att den kontakten inte kanske blir lika resultatfixerad. Och det kan, mitt i allt, vara ganska så befriande. Faktiskt. Livet innanför den idrottsliga muren kan vara tämligen isolerande, även om jag älskar det.

Tack för alla fina ögonblick, minnen och känslor Sara Widgren, och ett innerligt lycka till med ditt livs nya vägval – varthän din resas destination nu än må bli.

Text: Jonathan Broberg, SB&K